Livet med William

Hej hej hallå alla fina läsare. Nu börjar fler och fler hitta hit och det älskar jag! Därför tänkte jag att jag måste skriva ett nytt inlägg. Det behöver ju inte alltid handla om William så tänkte jag ska skriva ett inlägg om hur det var att vara gravid med Zelda och hur tokigt det blev när hon kom med buller och bång nästan 8 veckor innan beräknad födsel. 

 

Vi fick veta väldigt tidigt att jag var gravid och i vecka 12 ungefär fick jag en rejäl blödning. Vi hade redan gått ut med att vi var gravida så vi fick lov att gå ut med att vi fått missfall. Jag var hemma hos barnens farmor och farfar och sov i barnens pappas säng, och när jag vaknade och reste mig upp ur sängen så bara störtade det blod från mig. Jag skrek rakt ut och både barnens pappa och farmor kom springandes för att se vad som var på tok. Det ville inte riktigt sluta blöda men 1177 sa att jag kunde nog räkna med att jag fått ett missfall eftersom det stämde så väl över med veckorna. Det gick några dagar och jag hade jätteont i magen så jag fick komma in och göra ett ultraljud för att se varför kroppen inte stötte ut det som skulle ut vid ett missfall. Det visade sig att det var ett litet hjärta som slog så fint där innne i magen och det som skulle växa och bli till Zelda var fullt levande.

 

Var och varannan vecka fick jag blödningar, inte så stora som första blödningen men ändå blödningar. Jag hade väldigt ont och hade svårt att röra mig, men varje gång jag åkte in på kontroll så sa de alltid att jag måste röra på mig mer för att det ska bli bättre. Plus att eftersom jag är så överviktig är det ännu viktigare att jag rör på mig både för min skull och för bebisens skull. 

 

Vid rutinultraljudet i vecka 18 kontrollerades Zelda extra noga med tanke på Williams medfödda hjärtfel. De kom snabbt fram till att Zelda inte hade samma hjärtfel som William, men hon såg ut att ha ett stort hål mellan kamrarna. Läkarna berättade för oss att det kan växa igen tills hon föds, men det kan också behöva åtgärdas utanför magen. Det bestämdes att direkt Zelda är född ska hon få göra ultraljud på sitt hjärta för att se hur det ser ut när hon är utanför magen också. 

 

I vecka 31 var jag inne på förlossningen för det kändes som att jag hade värkar. De tittade så allt stod rätt till och de bara ordinerade mer motion som vanligt. Knasig som jag är lyssnade jag ju på läkarna och inte på kroppen. Några dagar senare for jag på universitetet och en utomhuskurs som jag just börjat plugga. Vi hade utedag och jag rörde mig hela dagen.

 

Jag hade fått träffa en kurator och en barnmorska eftersom jag absolut inte ville föda vaginalt. Jag skulle få planerat snitt och jag hade fått tid för planeringen. Det var också bestämt att jag skulle steriliseras i samband med snittet då de ändå är inne i rätt regioner. 

 

Min bästa kompis kom och hämtade mig när vi var klar, och vi åkte och fikade på ett café i stan. Jag hade smått värkar men ville inte vara till besvär så höll dem för mig själv. Allra helst eftersom jag rört mig hela dagen och det är ju normalt med sammandragningar när man rör sig mycket så sent in i graviditeten. Efter fikat släppte hon av mig på jobbet för jag skulle ha en APT. Jag kände under hela kvällen att det inte var rätt till, och när APTn var slut åkte jag bara hem och åt en macka. När jag gick på toaletten såg jag att jag hade blodiga flytningar i samband med att värkarna kom tätare och tätare. Barnens pappa skjutsade mig in till sjukhuset men kände sig tvingad att åka hem rätt snabbt med tanke på Williams bekymmer och vi hade inte någon barnvakt som kände barnen speciellt väl just då. Lagom tills han hade kommit hem så blev det mer akut med mig. Jag fick en spruta för att stoppa värkarna, men den ledde snarare till att det började forsa ur blod från mig. Det var som att vattnet gick men det var bara blod som kom farande. Det sattes ganska snabbt in resurser när de insåg att mina värkar blev starkare och starkare samtidigt som vattnet- som inte var bara vatten, hade gått. Jag fick en till spruta som ska hjälpa bebisens lungor att mogna vid prematur födsel. Vårdpersonalen drog länge på att jag skulle få föda men jag visste redan på parkeringen till sjukhuset att jag inte kommer att komma därifrån utan att bebisen är utanför magen. 

 

Blodet slutade inte forsa och tillslut bad de mig att ringa barnens pappa. Han fick snabbt ringa grannen som fick springa över och vakta barnen tills barnens farfar kunde komma och ta över. När jag ringde barnens pappa var jag så arg för att han hade åkt från mig på sjukhuset så jag vägrade säga varför han skulle komma, jag sa bara åt honom att skynda sig till sjukhuset sen la jag på. Det gick snabbt och jag hade jätteont. Tillslut fick jag inte ens vända mig i sängen för att bebisen skulle stanna kvar i magen några minuter till. Barnens pappa kom till sjukhuset och efter inte alls så lång tid kom det in en läkare som sa att nu måste bebisen ut, det blir ett akutsnitt. 

 

De körde in mig på urakutsnittssalen, och de skulle försöka sätta ryggmärgsbedövning. Det har inte funkat på mig tidigare och eftersom jag inte fick röra mig i sängen bestämde de väldigt snabbt att de skulle söva mig istället eftersom bebisen behövde komma ut snarast möjligt. I samband med det blev barnens pappa utslängd ur rummet och fick vänta utanför tillsmmans med ett barnläkarteam som skulle ta hand om Zelda när hon hade kommit ut. Det var bestämt att jag skulle steriliseras i samband med mitt snitt, men det blev inte av eftersom de inte visste om varken jag eller Zelda skulle överleva ingreppet. Zelda var ute på några minuter och mådde förvånansvärt bra under sina förutsättningar. Hon fick följa med läkarna och barnens pappa ner på Neo-iva där hon fick ligga i kuvös och ha CPAP andningsmask några timmar. Jag skickades till uppvaket. 

 

När jag vaknade fick jag veta att Zelda mådde bra, men det var värre för mig. Jag hade förlorat väldigt mycket blod och behövde få dropp med blod från en blodgivare. Det tog några dagar innan jag ens kunde stå upp och gå ordentligt så första mötet med Zelda var i min säng som jag hade med mig ner på neoiva och hon hade så många slangar som hon var uppkopplad till. 

 

Det som hade hänt var att moderkakan hade börjat lossna redan i vecka 12 och var nästan helt släppt när förlossningen började. Vi hade fruktansvärd tur att vi var på sjukhuset när den släppte och att det gick så bra som det gjorde för både mig och Zelda. Att moderkakan lossnar är väldigt ovanligt men också väldigt väldigt farligt för både mamman och bebisen. Det ger syrebrist och stor blodförlust. 

 

Zelda stannade på neoiva i två månader innan vi fick åka hem. Hon mådde över lag rätt bra, det som gjorde att hon fick stanna så länge var för att hon hade sond i näsan och hade lite svårt att hålla värmen själv. Annars mådde hon toppenbra och när vi började få permissioner hem så fasades också sonden ut mer och mer.

 

Nu i efterhand är Zelda fortfarande några månader efter utvecklingsmässigt. Hon lärde sig till exempel att gå när hon var 19 månader vilket är väldigt sent. Dock gör det inget eftersom hon är född så mycket för tidigt. Hon knappar in mest hela tiden på utvecklingsstegen och jag tror inte det kommer vara några problem för henne framöver. Sista BVC besöket var Zelda lite kort för sin ålder men det kanske hon växer ikapp, eller inte? Spelar inte så stor roll känner jag då varken jag eller barnens pappa är särskilt lång. Jag är så himla glad att Zelda överlevde och mår så pass bra som hon gör. Rent krasst så har ju William med prematurbekymmer än vad Zelda har. 

 

Jag har ingen bild på Zelda just nu från när hon var på sjukhuset men jag slänger in en bild på vår bestämda lilla dam från veckan. Enjoy.