Livet med William

Jag har senaste dagarna varit ganska instabil i mitt humör. Det är många av er som har hört av sig och frågat hur det är med mig, och för det mesta har det varit okej men jag har inte riktigt varit på humör för att prata om vad som tynger mig.

 

Ganska ofta känner jag mig skyldig eller så för att det inte är något speciellt som hänt. Ibland mår jag bara allmänt dåligt över hela situationen här hemma. Såklart. Jag vet inte, men ofta när jag säger att jag inte mår så bra frågar folk varför, och det gör jag nog själv när jag pratar med någon av mina vänner, men helt ärligt så kan jag inte sätta fingret på det mer än att vi har en multifunktionsvarierad son som också är svårt sjuk, samtidigt som vi har 3 barn inom loppet av 2år och 7månader. Bara att 3 barn så tätt kan ge mig hjärnspöken även om jag älskar dem över allt annat. 

 

När jag hamnar i de här sämre perioderna tar jag ofta ut min ilska på barnens pappa framförallt. Det kan vara allt mellan hur hans skor låter när han går på promenad eller hur han låter när han tuggar. Ljud triggar mig väldigt mycket och jag antar att det har att göra med mitt utmattningssyndrom som gör sig påminnt, men helt ärligt? Jag behöver ju inte klaga på honom bara för att jag stör mig, men när jag hamnar i en tuffare dag eller eftermiddag går min hjärna bananas, och jag får be om ursäkt i efterhand. Jag lägger både tid och energi på att försöka att inte klaga bara för att jag mår dåligt men det är fasen svårt. 

 

Sen är det ju det där med tålamod med barnen när jag inte har ork och energi. HUR SVÅRT SOM HELST!! jag vet inte hur jag ens ska beskriva men en bra dag kan jag ändå vara pedagogisk och ändå ha ett bra förhållningssätt, men såfort jag har mina dåliga dagar så har jag 0 tålamod och måste ofta gå ut ur rummet för att återhämta ork och energi för att ta konflikter, trötta barn osv. Väldigt länge har matsituationerna hemma varit jättejobbiga för mig, dels för att William kräver musik och ljud hela tiden och dels för att Charlie och Zelda oftast är väldigt högljudda vid matsituationerna, som vilka 2 och 5åringar som helst tänker jag. Jag gör många framsteg i min utmattning, och jag är stolt över det. Men samtidigt finns det många förbättringsområden. Nu har jag iallafall skrivit av mig lite, vet inte riktigt vart jag vill komma men någonstans tror jag att jag vill få fram att det inte alltid är en dans på rosor med tre små superhjältar som förgyller dagarna.